Etiketter

I morse blev jag uppringd av vår barnläkare som sett att jag sökt henne.
Hon berättar att hon inte längre arbetar för att hon har drabbats av den jobbigaste formen av cancer man kan tänka sig och får inte träffa sjuka barn.

Jag hade ringt till mottagningen dagen innan och fick då höra att numret hade upphört. På meddelandet hänvisades jag till ett annat nummer och ringde det. 
Hörde på telefonsvararen att det var vår barnläkares röst som bad att man skulle lämna ett sms så skulle hon kontakta en tillbaka.

Jag lämnade inget meddelande, ville inte störa. Tänkte att ok, hon har gått i pension och nu får jag vända mig någon annanstans.

Nu när vi pratades vid for tankarna och frågorna omkring i huvudet på mig och jag tänkte högt:

– Men när hände det här?
– Du skulle ju arbeta och driva din mottagning i flera år till ju… (Hon är 71 år.)
– Hur lång tid har du kvar? (frågade jag inte såklart)
– Vart ska vi ta vägen nu?
– Vem ska jag ringa till och terrorisera mina frågor med nu?
– Varför just du? (Du som har hjälpt så många andra sjuka…)

Hon berättade att hon lämnat sitt nummer som hänvisning så att hennes ”gamla” patienter (eller vi föräldrar då) ska få en förklaring till varför hon har stängt och för att hänvisa oss till en kollega till henne som lovat att ta emot hennes patienter.
Tala om yrkesmoral!

Nu låter det kanske som om vi har hängt på hennes mottagning jämt under alla år från det att barnen var små. Så är det absolut inte.
Jag har vänt mig till henne med allt från vaccinationer till tillfälligt eksem och ibland bokat in ett besök men oftast fått så bra handledning per telefon om vad jag ska göra hemma så att vi inte behövt komma dit.

Men hon har alltid varit så tillgänglig och hjälpsam, inte minst på telefon. Tagit god tid på sig när vi varit där – aldrig någon stress. 
Det har varit ovärdeligt för mig som har svart bälte i nojjighet. 

Hennes samtal idag betyder så mycket och visar verkligen vem hon är.
Samtidigt hatar jag cancern mer än någonsin :(.